Parternas avtal
Parternas avtal är som alltid när avtal finns, den självklara och främsta källan till svar när frågor i samband med entreprenad uppstår. Avtalsinnehållet gäller utan undantag, så länge tvingade lagstiftning inte har avtalats bort eller förändrats på ett otillåtet sätt. Parterna kan således gemensamt komma överens om vad som ska gälla i olika situationer. Det kan handla om att komma överens om pris och felansvar eller sådant som tvistelösning. Den gemensamma partsavsikten ska alltid sökas först.
När en gemensam partsavsikt inte går att finna, eller när svar inte framgår av avtalets ordalydelse, så finns det ett antal regelverk på området som kan bli aktuella att se till. Olika regelverk gäller i olika situationer.
Vilket eller vilka regelverk tillämpas när?
Frågan är vilket regelverk som är tillämpligt när och vad som avgör vilka bestämmelser som ska tillämpas i vilken situation.
Enkelt och kort sagt är partsförhållandena först och främst avgörande. Antingen är både beställare och entreprenör juridiska personer, oftast två jämstarka företag, eller så är beställaren en privatperson och entreprenören ett starkare företag. I det senare fallet har det ansetts att privatpersonen i egenskap av konsument bör skyddas i högre utsträckning.
Konsumenttjänstlagen (”KtjL”) utgår ifrån att konsumenten är den svagare parten som behöver ett särskilt skydd i förhållande till det starkare företaget. KtjL är tvingande till konsumentens fördel med följden att det inte är möjligt att avtala om för konsumenten sämre villkor än vad som framgår av KtjL. Om så ändå sker, kanske på grund av konsumentens okunskap, gäller KtjL bestämmelser ändå.
KtjL är bland annat tillämplig vid avtal om tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter i fall då tjänsten avser arbete på fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark, i vatten eller på andra fasta saker. Alltså typiskt sett när en privatperson ingår ett avtal om entreprenad med ett företag.
Särskilda regler finns dessutom i KtjL för så kallad småhusentreprenad. Småhusentreprenad kan definieras som tjänster som avser uppförande eller tillbyggnad av en eller tvåbostadshus. Vid bestämmande av vilka regler som gäller när är det således även viktigt att se till vilket arbete konsumenten har beställt.
När både beställare och entreprenör är juridiska personer, två jämstarka företag, är regelverket inte lika självklart. Faktum är att det saknas en direkt tillämplig lag. Köplagen (”KöpL”) gäller visserligen vid sådana partsförhållanden men lagen omfattar uttryckligen endast arbete på lösa saker. Arbete på fast egendom faller således utanför KöpL:s tillämpningsområde.
I fall då avtalet är mellan två företag, och partsavsikten inte kan utrönas, får Avtalslagen och allmänna avtalsrättsliga principer tillämpas, samt att ledning får sökas i köprättslig lagstiftning. Övergripande skälighetsbedömningar får även ta större plats. Ledning ska sökas med försiktighet i KtjL med anledning av lagens karaktär av skyddslagstiftning till förmån för konsumenten.
När tillämpas standardavtalen?
När tillämpas standardavtalen, exempelvis AB04 eller ABT06? I enlighet med vad som föreskrivs ovan avseende parternas avtal, och vikten av vad som framgår där, avgör även avtalet om något av standardavtalen är tillämpligt i det enskilda fallet.
Standardavtalen framstår numera som det självklara regelverket vid framför allt större entreprenader, när jättar som Peab utför arbete för ett annat stort företag. Standardavtalen har närmast fått karaktären av stiftad lag i sammanhanget och i mångas ögon. Det räcker dock inte med att en stor välkänd entreprenör utför ett arbete för en beställares räkning, och att det fullkomligt osar utförandeentreprenad om både avtalet och det faktiska arbetet, för att AB04 ska gälla. För att ett standardavtal ska vara tillämpligt krävs det nämligen att parterna avtalat om att det ska vara gällande.
När parterna väl avtalat om att ett standardavtal ska gälla så fungerar tillämpningen av det däremot i princip som en för området stiftad lag. Det tillämpliga standardavtalet gäller jämte parternas avtal i övrigt och ger konkreta svar på typiska frågor som uppkommer i samband med entreprenaden. På grund av avsaknaden av direkt tillämplig lag när två företag ingått ett entreprenadavtal är det numera standard att parterna i ett sådant läge avtalar om att ett standardavtal ska vara tillämpligt.
Vid tolkningen av standardavtalen har domstolen inte sällan fört övergripande rimlighets resonemang och gjort mera allmänna skälighetsbedömningar.[1] Detta innebär att även om ett standardavtal är tillämpligt så kan dispositiv rätt påverka utfallet vid en bedömning av en entreprenadrättslig fråga.
Sammanfattning
Det finns en djungel av regelverk och bestämmelser som kan bli tillämpliga i samband med en entreprenad och när frågor därtill uppstår. Det finns allt från tvingande lagstiftning till standardavtal samt allmänna rättsprinciper som styr området. Vilket regelverk som gäller när beror på vilka parterna är, vilket arbete som är beställt och vad som föreskrivs i parternas avtal.
Samma fråga kan uppstå vid olika entreprenader men svaren kan skilja sig åt väsentligt. Inte minst kan utfallet vid delade meningar parterna emellan bli olika i de fall som en tvist inte går att undvika, när domstolen slutligt måste avgöra tvisten. Det är därför viktigt att i ett tidigt stadium ha klart för sig vad som gäller vid ingående av entreprenadavtal.
_________________
[1] Se bl.a. NJA 1992 s. 130, NJA 2012 s. 597.
